skip to main |
skip to sidebar
Ibland försöker jag tänka att det är normalt att känna sig stor och inte vara riktigt nöjd med sin kropp osv osv osv men sedan inser jag att den där delen av mig som var så svag inför de där ätstörda tankarna alltid kommer att finns inom mig på ett eller annat sätt, och det är faktiskt inte alls normalt. Men de här kvällarna med massa-massa ångest av att jag inte kan bestämma mig för om jag kan överleva så som mina ben ser ut nu, eller om jag kan tänka mig att må sådär fruktansvärt dåligt igen bara för att få tillbaka de där benen igen, de här kvällarna kanske bara måste få finnas och passera förbi. Imorgon är en ny dag och jag vill ju aldrig bli så igen. Kommer aldrig bli så igen heller. Innerst inne vet jag ju det.
Ofta tänker jag på hur mitt liv var innan jag fick problem med maten. Jag önskar att jag skulle kunna få uppleva livet så igen, men jag tror faktiskt inte att jag någonsin helt kommer att bli som jag var innan. Det är liksom bara att acceptera. Ändå känns det så sorgligt. Som att jag slarvade bort något väldigt viktigt när jag blev sjuk i en ätstörning.
Och det är ju nu jag skulle behöva honom här. Det är nu det känns helt ohållbart att bo i olika länder ens om det bara är tillfälligt.
Ibland tänker jag att jag kanske borde berätta allt för honom. Han vet mest bara att jag mådde dåligt för några år sedan och inte ville äta. Han vet ju inte att det där med vikt och min kropp fortfarande är jättesvårt. Helst vill jag ha det såhär. Vill inte att någon ska veta mer än nödvändigt. Vill inte vara en sån där tjej som klagar över att hon är tjock hela tiden.
Så som det är nu sväljer jag bara. Sväljer bort klumpen i halsen som finns där så ofta numera. Och han säger att jag är den finaste i hela världen, att jag är perfekt precis som jag är. Och om de där orden bara kunde hitta in i mig, men det går inte. Helt omöjligt är det.
Imorgon är det en vecka sedan vi kom hem från Italien. Vi hyrde en bil och upptäckte ett för mig helt nytt land och jag blev kär. Jag blev kär i landet, i maten, i kaffet, i glassen, i människorna men mest av allt blev jag nog kär i honom. När vi åkte hem efter en veckas semester pratade vi om nästa semester.
Och allting är så långt ifrån självklart just nu. För jag vet inte ens vad jag kommer att göra om två veckor, i vilket land jag kommer att bo i, om jag kommer ha ett jobb då, om jag ska fortsätta att hyra ut min lägenhet och leva i en resväska ännu en månad. Jag vet liksom ingenting. Men det känns som att framtiden är med honom ändå. Vad som än händer. Det är en sån främmande känsla.
För några dagar sedan när vi låg i sängen och han hade precis överröst mig med fina komplimanger som han alltid gör, då frågade han vad jag tycker om med honom. Jag tänkte efter ganska länge innan jag sa att jag känner mig så trygg med honom. För det känns som att han skulle kunna skydda mig från allt ont i hela värden. Sen är han bara så himla snygg med mörkt hår och blåa ögon att jag blir helt pirrig i kroppen när jag tittar på honom.
Imorgon ska jag på jobbintervju. I hans land. På söndag åker jag hem igen. Hoppas vara tillbaka snart.
På tal om att jag faller för honom. Imorgon landar jag i det där landet som från och med juni är hans land, och när jag säger att jag kan ta mig hem till honom själv nu för denna gången vet jag vägen, då protesterar han och säger med mjuk röst: men det är ju mycket mysigare att ses på flygplatsen.
Och jag faller-faller-faller ännu djupare för den där mannen som kommer att stå i ankomsthallen när jag har landat i hans land, i hans famn, imorgon kväll.
Vet ni, nästa lördag jobbar jag min sista dag på mitt nuvarande jobb och sedan packar jag en lite större resväska och åker till honom. Enkelbiljett.
Vi har inte pratat på två dagar. Det blir så på helgen ibland. Han säger att jag är viktig för honom. Han säger att han visste det när vi bodde i samma stad också, men inte förstått på samma sätt som nu. Han frågar om jag kan tänka mig att skapa ett hem med honom. Och jag faller.
Faller.
Vill säga så mycket mer men jag kan inte. Han säger att det inte gör något. Han säger att han vet att jag är blyg men jag tänker att han har fel för jag är inte blyg jag är livrädd. Jag frågar honom om han tycker det är jobbigt att jag har så svårt att berätta vad jag känner. Det är som att jag tror att så fort han vet vad jag tycker om honom så kommer han lämna mig. Då vet han att jag är sårbar.
Han säger att det inte gör någonting att jag sällan säger någonting om mina känslor för honom. Han säger att han vet att jag tycker om honom ändå. Men jag undrar hur han kan veta det. Undrar om det är för hans ögon. Han vet att alla faller för hans ögon, och jag är inget undantag. Jag undrar vad han har fallit för hos mig.
Jag har aldrig haft ett långdistansförhållande. Jag vet inte hur man gör för att få det att fungera. Jag vet inte hur länge du orkar vänta på mig. Vet inte hur länge jag vill kämpa för oss.
Jag vet bara att nu vill jag kämpa. Nu orkar jag vänta. Jag orkar längta. Jag orkar sakna. För nu vill jag inte leva utan dig. Inte ens om det måste vara på massa mils avstånd. Då får det vara så ett litet tag. Och kanske kommer vi att kunna se tillbaka på den här tiden om en massa år och tänka att det var värt det. Att det var en tid som gjorde oss starkare. Kanske inte.
Ibland tänker jag att avstånd bara bidrar till en sak och det är att sudda ut och förstöra. Avstånd gör att jag glömmer bort. Jag glömmer hur det känns att vara nära dig. Jag glömmer hur det känns att kyssa dig, hur tryggt det är att somna och vakna med dig. Glömmer bort den där känslan i kroppen när jag är med dig, den som påminner mig om att det är så där det ska kännas när man släpper in någon sådär nära inpå. Den där känslan som får mig att inse hur illa han innan dig behandlade mig.
Vi skapar inga minnen just nu, du och jag. Vi kan bara prata om det som har varit och fantisera om det som kommer. Jag är rädd för att det ska förstöra oss. Göra det där som vi har byggt upp mera ömtåligt.
Egentligen vet jag ingenting alls. Bara att hur mycket jag än skulle vilja dela säng och täcke och kyssar med dig så kan det inte vara så just nu. Men snart kanske.
