113.

Anna lämnade en länk till en person som jag beundrar jättemycket. Gunnar Ardelius heter han. Jag har skrivit om honom tidigare, här och här. Och tänk att på något konstigt vis (typ genom att googla sig själv eller sin bok) har han läst vad jag har skrivit om honom. Åh, han är ungefär den duktigaste jag vet på att skriva och nu vet han ju att jag tycker det. FINT!

Jag blev liksom alldeles till mig och googlade sönder honom (inte precis första gången). Jag fastnade för det det här klippet. Jag gillar särskilt början när han berättar om omgivningarna och karaktärerna i hans böcker. Jag vet nog ingen med hans förmåga att sätta ord i följd såhär: "han springer för att komma ihåg allt han måste glömma för att kunna minnas igen".

112.

Jag har publicerat den här låten minst två gånger tidigare. Jag älskar den här låten. Det var den jag lyssnade på morgonen efter att jag hade träffat honom för allra första gången.

Och det här är så töntigt jag vet, men jag minns fortfarande att det kändes som att mitt liv aldrig skulle bli samma igen. Jag skulle fylla 21, det var alldeles vitt på gatorna och hela jag var fylld av en känsla av att allting var för bra för att vara sant fast ändå inte.

Fast egentligen så var det ju det.

111.

Jag skulle egentligen söka ett extrajobb till våren tänkte jag. Någonting att kombinera mina 125 % studier med (inte för att det inte räcker som det är). Sen tänkte jag att det vore himla roligt att dansa balett igen. Och vet ni, jag tror faktiskt att jag bokar in mig på en balettklass under våren istället. Åh, det känns så spännande att jag nästan spricker! (och jobba kan man ju faktiskt göra resten av livet)

110.

Man får egentligen inte skriva såhär men J: jag vet att jag inte känner dig, jag har aldrig varit kär och jag vet ingenting om vad kärlek är, men det känns lite som att jag har fastnat för dig och jag vill inte vidare.

109.

108.

Det jobbiga med J: jag vet ingenting, absolut ingenting, om vem eller vad jag är för honom. Vet inte om han har tänkt på den där torsdagsnatten alls, vet inte om han har tänkt på den där sista kvällen heller. Jag vet inte varför han la till mig på fb efter nästan tio månader (egentligen vet jag inte ens om man måste ha en anledning). Jag vet inte varför han sms:ade och frågade om det blev utgång när jag hade sagt att jag inte skulle ut. Vet inte varför han hade kvar mitt nummer.

Jag vet bara att att jag låg nedbäddad i min säng precis en timme innan han skickade det där sms:et och tänkte att ikväll är min sista chans någonsin. Tänkte att i natt är han där ute och jag ligger ensam i min säng och stannar jag här så förändras ingenting.

Så jag gick upp och gick ut och på sätt och vis förändrades nästan allting.

107.

Idag vaknade jag upp i min säng i min lägenhet efter ungefär fyra veckor med turkost vatten, vita stränder och sol varje-varje dag. Jag har läst tolv böcker, vaknat med soluppgången, ätit massor, ätit ingenting, skrivit en del och längtat efter någon som säkert kysser någon annan.

Det känns inte alls bra att vara hemma. Men ni, som konstigt nog har blivit några fler medan jag har varit borta, gör det lite lättare. Tack för världens finaste kommentarer ♥ (som jag så hemskt gärna vill svara på men jag hinner tyvärr inte just nu, förlåt).