Finaste läsare, åh vad jag tycker om er! Jag tycker så himla mycket om att skriva till er. Om ni bara kunde förstå hur fint det känns när ni skriver så fina saker till mig nästan varje dag. Jag kan gå runt och tänka på det ni har skrivit i flera dagar, för ibland känns allting lite mindre outhärdligt när jag vet att ni finns här.
Jag önskar verkligen att den där himla boken blir på riktigt snart, jag vill helst bara skriva varje sekund men det går ju inte när man läser sista året och måste avklara den där himla mastern. Fast ändå, på något konstigt vis hittar man väl ändå tid till det som man tycker är det roligaste i hela världen och etthundra sidor ska bara bli ungefär mellan tjugotre och femtio fler och sen, kanske, SNART!
Och samtidigt: just nu är hela världen så himla deppig. Jag vet inte om det är för att det är höst nu, känner ni också så? Jag är rädd för att bli sådär jätteledsen igen. Rädd för att jag har så himla mycket ångest igen. Kan inte sova längre. Lyssnar på podcasts och alla p1-dokumentärer istället. Klarar inte av att gå upp på morgonen för allting känns meningslöst men ändå så gör jag det. Jag tycker inte om den sidan av mig, att jag biter ihop fast jag inte orkar egentligen. Önskar att det fanns någon här bredvid mig som fattade. Men kanske är det såhär med livet, att de jobbigaste stunderna måste genomlidas ensam. Jag vet inte. Egentligen är jag ju inte ensam, men ändå känns det så.
Men det vänder kanske snart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
åh du är så himla himla fin och bra!!
SvaraRaderakänner igen mig så mycket i det du skriver och känner mig inte lika ensam i det här längre, och tänker att orkar du så orkar jag, kan du så kan jag. kanske måste vi ta oss igenom det här ensamma, tillsammans. för helt ensam, det är man aldrig. kom ihåg det. bamsekram
Jag har läst igenom hela din blogg nu. Läste den nästan som besatt. Och jag kan ju säga att om du ger ut någon bok så kommer jag att fullkomligt sluka den.
SvaraRaderaJag känner mig inte lika dum i huvudet för att jag tänker alldeles för mycket på en pojke när jag läser din blogg och vet att jag nog inte är ensam. Att jag kanske inte är helt patetisk bara för att det hugger till när han pratar med flickor som inte är jag och som säkert är mycket roligare/trevligare/smartare/snyggare än vad jag är. Att jag inte är den enda som kanske känner alldeles för mycket efter bara två nätter under samma täcke. Åh jag vill bara krama honom hårt hårt hårt tills inget annat spelar någon roll. Men vad gör man när man inte vet om han vill bli kramad och är för feg för att våga fråga för ett nej skulle göra så ont?
kramar på dig i massor!
SvaraRaderaDu är värd alla fina ord!
SvaraRaderaOch jag tror, att någon gång så vänder det, kanske inte allt men iallafall något litet som blir lite bättre och ger iallafall ett litet ljus i vardagen som gör det lite lättare att gå upp ur sängen, om så bara för en morgon.
Jag blir alltid lite deppig på hösten. Speciellt denna hösten eftersom jag går hemma, arbetslös och har ingen som helst aning om vad jag vill bli eller vad jag vill göra. Men det går över. Det har det alltid gjort innan så varför skulle denna gången vara annorlunda, brukar jag tänka. Kram på dig!
SvaraRadera