Utkast 1

Den sista natten vi sov tillsammans var den första natten jag berättade för honom att det hade blivit lite svårt med maten. Jag sa att det var svårare än jag trodde att helt plötsligt börja äta igen.

Sen låg han nära hela natten. Han åt keso och blåbär till frukost, jag åt nog ingenting. Sen sa vi hejdå-vi-ses fast vi sågs aldrig efter det.

Och det gör så ont att jag inte betydde mer än så. Jag trodde nog ändå det. Det var därför jag berättade för honom. För det var första gången i mitt liv som jag kände att jag verkligen behövde någon som ville kämpa med mig. Men han var nog inte redo. Eller så ville han bara inte. Det spelar egentligen ingen roll. Han ville väl inte vara med mig längre.

Det ville inte jag heller. Så jag åt ännu mindre.