178.

Nu har jag börjat skolan igen. Det känns både roligt och väldigt ångestfyllt på samma gång. Kanske allra mest för allt det här med maten. Jag fick ett ultimatum av min behandlare förra veckan, om att jag måste visa resultat på vågen om jag ska få gå kvar där. Och jag ville bara springa där ifrån direkt när hon sa så. Hon har varit så tröstande och förstående men nu känns det inte så längre.

Jag är så himla rädd för att börja äta igen. Det låter så fånigt och jag trodde aldrig att jag skulle fastna i någonting sånt här. Trodde jag kunde fatta att livet handlar om någonting mer än så.

Jag hörde av mig till J förra veckan, för åh jag saknar honom så att det känns som att hela jag kommer att gå sönder vilken sekund som helst. Han har inte hört av sig tillbaka. Och jag vet ju att det där lilla som jag på något sätt trodde så himla mycket på att vi var; det är över nu men ändå kan jag liksom inte förstå. Jag bara önskar att jag kunde sluta tycka så mycket om honom och tycka lite mer om mig själv istället.