Varför måste du vara såhär? Hon låter mest arg på rösten, min mamma, fast egentligen är hon nog mer ledsen än arg.
Jag svarar henne inte. Det finns ändå inget svar på en sån fråga. Istället åker jag hem innan helgen har börjat, åker från det som skulle varit en långhelg hos mina föräldrar och systrar. För det går inte, jag går bara sönder mer hos människorna jag älskar mest av allt i hela världen.
Och på sätt och vis är jag kanske också arg, eller i alla fall väldigt ledsen och besviken, precis som de är besvikna på mig. Jag är ledsen för att de inte ser att jag inte mår bra, att det är sämre än vanligt, och att jag har tappat nio kilo på mindre än ett halvår. Det gör ont att de inte känner mig bättre än så, fastän de älskar mig så himla mycket.
För mamma och pappa, jag behöver er. Jag vet att jag är 22 nu och jag vet att det börjar bli för sent, men jag tror inte att jag klarar det här själv. Jag önskar att ni kunde se det, och inte bara den där muren som jag har byggt upp runt mig.
det känns som du kan vara min syster. men det är du nog inte.
SvaraRaderaJag vet hur det är, att för tänka att det bara är ett kilo eller två som ska försvinna. För då kanske allt blir lite bättre ändå, men sen förlorar man det med, och kan inte sluta.
SvaraRaderaJag vet hur det är att mest av allt vilja att någon (av de) som ska se hur man mår - men de gör inte det, utan väljer att låtsas att allt är så bra i stället.
Men vad jag också vet är att man KAN ta kontakt med någon och prata med och att det GÅR att komma ur det. För det måste det. Jag är inte där än, och har mest börjat. Och att det är lite svårt när man är ensam, men det går. för jag tror verkligen att allt blir bättre då. och att man är fin.
Du är bra.
och skriver bra.
Fine A. Jeg blir så lei meg når jeg leser dette. Men jeg kjenner meg så himla godt igjen. Og jeg tror det er litt sånn at de som man elsker mer enn hele verden, det er de det er vanskeligst å bli elsket av. Som om det blir for mye. Som om man bare ikke klarer å gjøre noe annet enn å bygge opp murer, for hvis de skulle se gjennom en, så kommer alt til å rase sammen, for de er jo de eneste i hele verden som egentlig, egentlig kjenner en.
SvaraRaderaÅh, jeg kunne skrevet i mange timer om hvordan dette var meg for nesten to år siden. Hvordan jeg hadde det så vanskelig at det kjentes som om ingen kunne være den som hjalp, ikke engang de som har vært der hele hele livet mitt. Jeg kunne ikke spise og jeg var så redd at jeg ikke kunne se klart. Og det tok tid før de så det. Trodde først det bare var noe jeg fant på for å få oppmerksomhet. Og jeg ville ikke at noen skulle hjelpe meg for jeg trodde ikke det gikk an, samtidig var det ikke noe jeg ville mer enn å bli hjulpet. For jeg innså at jeg klarte det jo ikke selv.
Jeg har alltid syntes det er så himla vanskelig å snakke om ting man ikke klarer av. Jeg liker å være den som fikser alt og aldri aldri trenger hjelp. Men jeg fikk noen som hjalp meg. Og selv om jeg var livredd, mer redd enn jeg noen gang har vært, så lot jeg noen hjelpe meg. Jeg er glad for det. For jeg vet at jeg ikke hadde klart det alene. Og det betyr ikke at alt er perfekt nå. Men det er bedre. Og man lærer seg litt etter litt noen små ting som man trenger å vite langs veien. Og man lærer at man ikke trenger å gå alene.
Du har mailadressen min fra en gang for lenge siden. Skriv om du vil. Og husk på hvor bra du er. Og at vi aldri er alene.
Anonym: åh, det är jag nog inte. så himla onödigt liksom att fler än jag ska vara såhär.
SvaraRaderaLisa: åh, tack tack TACK för att du skriver så. jag hoppas att det ska bli bättre snart, för både dig och mig. och tack för att du läser! tusen kramar!
M: tack så himla mycket för din kommentar, och för att du finns och för att du läser! du vet att jag uppskattar det massor! kram!
SvaraRadera