295.

Imorgon ska jag på jobbintervju. I hans land. På söndag åker jag hem igen. Hoppas vara tillbaka snart.

294.

På tal om att jag faller för honom. Imorgon landar jag i det där landet som från och med juni är hans land, och när jag säger att jag kan ta mig hem till honom själv nu för denna gången vet jag vägen, då protesterar han och säger med mjuk röst: men det är ju mycket mysigare att ses på flygplatsen. 

Och jag faller-faller-faller ännu djupare för den där mannen som kommer att stå i ankomsthallen när jag har landat i hans land, i hans famn, imorgon kväll. 

293.

Vet ni, nästa lördag jobbar jag min sista dag på mitt nuvarande jobb och sedan packar jag en lite större resväska och åker till honom. Enkelbiljett.

292.

Vi har inte pratat på två dagar. Det blir så på helgen ibland. Han säger att jag är viktig för honom. Han säger att han visste det när vi bodde i samma stad också, men inte förstått på samma sätt som nu. Han frågar om jag kan tänka mig att skapa ett hem med honom. Och jag faller.

Faller.

Vill säga så mycket mer men jag kan inte. Han säger att det inte gör något. Han säger att han vet att jag är blyg men jag tänker att han har fel för jag är inte blyg jag är livrädd. Jag frågar honom om han tycker det är jobbigt att jag har så svårt att berätta vad jag känner. Det är som att jag tror att så fort han vet vad jag tycker om honom så kommer han lämna mig. Då vet han att jag är sårbar.

Han säger att det inte gör någonting att jag sällan säger någonting om mina känslor för honom. Han säger att han vet att jag tycker om honom ändå. Men jag undrar hur han kan veta det. Undrar om det är för hans ögon. Han vet att alla faller för hans ögon, och jag är inget undantag. Jag undrar vad han har fallit för hos mig. 

291.

Jag har aldrig haft ett långdistansförhållande. Jag vet inte hur man gör för att få det att fungera. Jag vet inte hur länge du orkar vänta på mig. Vet inte hur länge jag vill kämpa för oss.

Jag vet bara att nu vill jag kämpa. Nu orkar jag vänta. Jag orkar längta. Jag orkar sakna. För nu vill jag inte leva utan dig. Inte ens om det måste vara på massa mils avstånd. Då får det vara så ett litet tag. Och kanske kommer vi att kunna se tillbaka på den här tiden om en massa år och tänka att det var värt det. Att det var en tid som gjorde oss starkare. Kanske inte.

Ibland tänker jag att avstånd bara bidrar till en sak och det är att sudda ut och förstöra. Avstånd gör att jag glömmer bort. Jag glömmer hur det känns att vara nära dig. Jag glömmer hur det känns att kyssa dig, hur tryggt det är att somna och vakna med dig. Glömmer bort den där känslan i kroppen när jag är med dig, den som påminner mig om att det är så där det ska kännas när man släpper in någon sådär nära inpå. Den där känslan som får mig att inse hur illa han innan dig behandlade mig.

Vi skapar inga minnen just nu, du och jag. Vi kan bara prata om det som har varit och fantisera om det som kommer. Jag är rädd för att det ska förstöra oss. Göra det där som vi har byggt upp mera ömtåligt.

Egentligen vet jag ingenting alls. Bara att hur mycket jag än skulle vilja dela säng och täcke och kyssar med dig så kan det inte vara så just nu. Men snart kanske.

290.

Jag kan tänka mig att det var lättare att hänga med här förrut. Det blir liksom så länge mellan gångerna nu. Jag vet inte varför. 

Ju längre det blir mellan gångerna jag skriver här, desto svårare blir det. Jag missar att berätta betydelsefulla detaljer. Som att det blev så himla bra mellan oss innan han åkte. På måndag är jag hos honom igen. Man bara måste känna efter ibland. Och nu vill jag vara hos honom. Då får det bli så.

Åh, jag vill berätta mer om honom. Snart. 

Och hur mår ni? Vad händer i era liv? Snälla berätta gärna!

289.

Han åker här ifrån om tre dagar, vi har inte setts på hela helgen och idag när jag frågar om vi ska ses säger han att han vill vara ensam. Han har så mycket saker att fixa innan han åker. Flyttkartonger ska fyllas. Bankkonton ska sägas upp. Jag sväljer och säger ingenting. Vill att han själv ska förstå att om jag betyder något så vill han spendera varje ledig sekund med mig innan han åker. Han förstår inte så jag betyder inget.

Jag ringer upp en timme senare och frågar om vi ska ses någonting alls innan han åker. Han föreslår en promenad dagen innan Dagen. Jag sväljer och sväljer men det går inte. Jag gråter tysta tårar, det blir tyst i telefonen för om jag säger något kommer han höra att rösten darrar och då vet han att ingenting är som det ska. Han förstår inte det konstiga med att föreslå en promenad som ett avslut på ett åtta månader långt förhållande. Jag förstår inte att han inte förstår. Han säger att han har en cocktail av känslor i kroppen och jag tänker att jag skulle vilja svälja tio stycken här och nu för att få det onda i kroppen att försvinna. 

Så är vi över. Det är slut nu. Vi ska inte ses mer. Det var det. Han var inte den jag trodde han var. Precis som han innan honom inte heller var det. Nu vill jag inte vara nära någon mer. Aldrig. Nu får det vara slut på det onda. Från och med nu är det bara jag.