310.

Ni är så himla fina som kommenterar och ställer frågor trots att jag är helt fruktansvärt dålig på att svara. Men jag har i alla fall samlat några av de frågor som har ställts i kommentarsfälten som jag tänkte svara på i ett par separata inlägg. Vi börjar med frågan som lyder såhär:

Känner du aldrig svartsjuka? Jag kan grubbla sönder på min pojkväns förflutna och hans "ex". Ibland tar liksom hans förflutna över lite, så att jag inte kan fokusera på oss två.

Visst kan känna igen mig i det där. Kanske mest i början av vårt förhållande och kanske speciellt eftersom min kille hade ett långt förhållande bakom sig. Jag vet inte riktigt hur länge de var tillsammans, men tre-fyra år ungefär. Och för mig som inte ens varit i närheten av ett seriöst förhållande är ju tre år tillsammans en evighet. Dessutom var det hon som lämnade honom och inte tvärt om.

Jag vet hur hon ser ut och hon är söt och verkar trevlig. Några månader efter att vi hade börjat träffas berättade han att hon fortfarande ringde och ville ha honom tillbaka. Hon hade ångrat sig. Jag förstod aldrig varför han berättade det för mig. Det är ju faktiskt en jättetaskig sak att berätta för någon som man precis har börjat träffa. Det spelar liksom ingen roll om man sedan talar om att det är ett avslutat kapitel och att man aldrig vill byta ut det man är med nu. Det gjorde mig jätteosäker.

Men hur som helst, jag tycker inte att det är konstigt att man funderar över ens partners ex. Jag är ju jättenyfiken på hur hans liv var innan vi träffades, och det går ju inte att bortse ifrån att hon var en viktig del av hans liv i fyra år. Jag tycker att det är viktigt att kunna prata om sånt. Men någonstans måste man ändå sätta punkt. För han har valt att vara med mig nu och det måste ändå betyda något. Genom att hålla hårt i den tanken tror jag man undviker allt för mycket tvivel och tankar på ens partners ex. 

Om du känner dig svartsjuk eller osäker kring ditt partners ex och det inte går över så borde ni nog prata om det. Han kommer antagligen vara den bästa på att lugna din osäkerhet. Jag vet också att det blir mycket lättare med tiden. Ju fler egna minnen vi skapar, desto mindre tänker jag på de han skapade med henne liksom.

309.

Jag har glömt bort att berätta att jag flyttar snart. Alltså inte här utan i det verkliga livet. För första gången på riktigt länge känns det som att mitt liv går i rätt riktning. Mot ett arbetsområde som jag tycker är viktigt. För jag har insett att det är ett sånt arbete jag behöver. Killen som jag är kär i går upp varje morgon för att placera rika människors pengar så att de blir ännu rikare. På så vis är vi så himla olika han och jag.

Ändå tycker jag så mycket om honom på grund av just den anledningen. För att han går till jobbet tidigt och kommer hem sent och aldrig någonsin har jag hört honom klaga. Han gör det han vill göra och det har han kämpat sig till helt själv. Han får mig att förstå hur viktigt det är att tro på sig själv och jobba hårt för det liv man vill leva. Och jag har insett att för mig är det ju jätteviktigt att mitt jobb känns meningsfullt och spelar roll för människor runt om i världen som har det svårt. Det är en sån där känsla jag inte kan skaka av mig, den är nog faktiskt helt nödvändig för att jag ska må bra.

Och hela tiden slår det mig hur omöjlig den tanken hade känts för två år sedan. Då när det viktigaste i mitt liv handlade om en strävan efter minus på vågen. Vilket himla slöseri på dagar av mitt liv alltså och så skönt att jag äntligen har förstått det.

308.

Det här året slutade jag med antidepressiva och jag slutade att kräkas. Det där med kräkningarna har varit min största hemlighet ganska länge ändå. Det har känts så mycket värre än anorexin. Så mycket skam att bära runt på. Men jag tror att det är över nu.

Det här året firade vi alla hjärtans dag, min födelsedag, din födelsedag, valborg, universitetsexamen och midsommar tillsammans. Du flyttade till ett nytt land och jag blev kvar.

Jag är så stolt över att du vågar. Att du kastar dig ut och hittar din plats på nya ställen i världen hela tiden. Ibland tänker jag att kanske ska ditt liv alltid vara så, och kanske hör jag inte dit då. Jag är ju rädd för sånt. Men kanske kan jag vänja mig. Kanske, om du låter mig få vara trygg med dig.

307.

Det var något som hände som gjorde att allting inte är så självklart längre. Jag undrar om du också känner det. Den där tryggheten som jag trodde att du älskade att få mig att känna, den som försvann när du skrek på mig den där kalla och mörka novemberkvällen.

Kanske är det för svårt ändå. Och kanske är det för viktigt, där att forma framtiden efter sig själv och ingen annan. Det där om att gå sin egen väg. Kanske borde vi göra det.

Ändå är du så viktig för mig. Och jag för dig, säger du. Men jag är rädd för att det inte räcker.

306.

Det där att kolla väderprognosen halvhjärtat och tänka att det får gärna ösregna hela helgen så vi kan ligga inne, under samma täcke, och bara gå upp för att steka bananpannkakor och göra kaffe. 

När jag tänker på regn tänker jag ofta på den första gången jag var hos honom. Vi var ute när himlen helt plötsligt öppnade sig, som den brukar göra i hans land, och vi hade inget paraply men jag fick gå innerst där hustaken täckte. Han gick utanför och blev helt genomblöt. 

305.

När det inte finns något datum saknar jag. Saknar och saknar och saknar. Men nu, och de senaste trettio dagarna, har jag längtat. Längtat och längtat och räknat ner. För på onsdag åker jag till honom och stannar en vecka. Jag har köpt en till kudde till oss sa han när vi pratade tidigare idag och jag faller så hårt för det där ordet oss. Så fint det låter. Tänk att det är vi. Tänk att han vill vara med mig och jag med honom. Så himla lätt livet blir då.

Och nu tycker jag faktiskt att det kan bli onsdag på momangen. 

304.

Jag skulle kunna göra världens längsta spellista av låtar jag inte kan lyssna på för dem handlar om dig. Det är låtar jag lyssnade mycket på det året vi träffades. Mest är det låtarna som jag lyssnade på i slutet, månaden innan du lämnade mig, som får mig att må jättedåligt. Då när jag verkligen trodde på att vi skulle kunna bli på riktigt, då när jag var så övertygad om att vi gick mot att bli ett par som alla andra och inte bara i din eller min lägenhet eller i en mörk biosalong där ingen egentligen såg att du hade din hand på mitt lår hela filmen. 

Det är verkligen slöseri på bra musik tänker jag ibland. Det är så många bra låtar som jag inte klarar av att lyssna på. Jag undrar om det alltid kommer att vara så. Antagligen. Det är konstigt, hur känslor som man inte längre minns hur dem kändes finns paketerade i vissa låtar.

Med Erik har jag också en hel lista med låtar. Det är låtar från den tiden vi fortfarande var sådär nervösa inför varandra, det är låtar från när vi lärde känna varandra bättre, och det är låtar från när jag verkligen föll för honom. Den är låten till exempel, den spelade jag den där första kvällen vi lagade middag tillsammans i min lägenhet, i mitt lilla kök. Den kvällen insåg jag att det här är en kille att hålla hårt i, för han kommer att göra mig lycklig. Jag var livrädd och tveksam och avvaktande jättelänge efter det ändå, trots att jag var helt övertygad, och det var Johans fel.