306.

Det där att kolla väderprognosen halvhjärtat och tänka att det får gärna ösregna hela helgen så vi kan ligga inne, under samma täcke, och bara gå upp för att steka bananpannkakor och göra kaffe. 

När jag tänker på regn tänker jag ofta på den första gången jag var hos honom. Vi var ute när himlen helt plötsligt öppnade sig, som den brukar göra i hans land, och vi hade inget paraply men jag fick gå innerst där hustaken täckte. Han gick utanför och blev helt genomblöt. 

305.

När det inte finns något datum saknar jag. Saknar och saknar och saknar. Men nu, och de senaste trettio dagarna, har jag längtat. Längtat och längtat och räknat ner. För på onsdag åker jag till honom och stannar en vecka. Jag har köpt en till kudde till oss sa han när vi pratade tidigare idag och jag faller så hårt för det där ordet oss. Så fint det låter. Tänk att det är vi. Tänk att han vill vara med mig och jag med honom. Så himla lätt livet blir då.

Och nu tycker jag faktiskt att det kan bli onsdag på momangen. 

304.

Jag skulle kunna göra världens längsta spellista av låtar jag inte kan lyssna på för dem handlar om dig. Det är låtar jag lyssnade mycket på det året vi träffades. Mest är det låtarna som jag lyssnade på i slutet, månaden innan du lämnade mig, som får mig att må jättedåligt. Då när jag verkligen trodde på att vi skulle kunna bli på riktigt, då när jag var så övertygad om att vi gick mot att bli ett par som alla andra och inte bara i din eller min lägenhet eller i en mörk biosalong där ingen egentligen såg att du hade din hand på mitt lår hela filmen. 

Det är verkligen slöseri på bra musik tänker jag ibland. Det är så många bra låtar som jag inte klarar av att lyssna på. Jag undrar om det alltid kommer att vara så. Antagligen. Det är konstigt, hur känslor som man inte längre minns hur dem kändes finns paketerade i vissa låtar.

Med Erik har jag också en hel lista med låtar. Det är låtar från den tiden vi fortfarande var sådär nervösa inför varandra, det är låtar från när vi lärde känna varandra bättre, och det är låtar från när jag verkligen föll för honom. Den är låten till exempel, den spelade jag den där första kvällen vi lagade middag tillsammans i min lägenhet, i mitt lilla kök. Den kvällen insåg jag att det här är en kille att hålla hårt i, för han kommer att göra mig lycklig. Jag var livrädd och tveksam och avvaktande jättelänge efter det ändå, trots att jag var helt övertygad, och det var Johans fel.

303.

Ibland händer det att någon ny läsare hittar hit och kommenterar något fint långt bak i arkivet. Jag läser nästan aldrig det där gamla. Det känns så sorgligt att läsa där. Jag tycker så himla synd om den där tjejen. Och vilket svin han var, Johan. Vilken himla otur att jag träffade honom alltså. Vilken hemsk början på det där som ska kallas kärlek och som jag visste så lite om.

Han har en ny tjej förresten. Ibland tänker jag på vad jag skulle säga om jag träffade de någonstans. Jag har tänkt på alla möjliga alternativ. Spotta honom i ansiktet till exempel. Men till slut kommer jag alltid fram till samma sak. Jag skulle be honom att vara snäll med henne. Behandla henne väl. Jag hoppas att han är annorlunda nu. Annars kan han faktiskt vara ensam resten av livet. Sådeså.

302.

Jag vill skriva mer här. Jag börjar ofta skriva men ingenting blir färdigt och allt som publiceras är så slarvigt. Tycker inte om det alls. Åh, vill att det ska bli som förrut här. Jag ska bli bättre, jag lovar! Håll ut ni som fortfarande tittar in här. Kan ni inte berätta om vad ni gör nu för tiden? Går ni i skolan eller jobbar ni eller gör ni ingenting? Han ni ångest? Är ni kära? 

301.

Den femtonde januari går mitt anställningsavtal ut och då flyttar jag till hans land, till hans lägenhet, till hans säng, till hans famn.

Det får vara nog nu.

300.

Jag fick en kommentar till det här inlägget. Den lyder såhär: "Hur går det över? Har pratat och pratat och pratat men känner mig fortfarande så ledsen. Och vet inte om det är normalt eller om jag faktiskt mår dåligt på riktigt."

Jag tror, jag kan ju förståss inte riktigt veta mer än av egen erfarenhet, men jag tror att när man väl börjar tänka sådär, när man börjar ifrågasätta om den där ledsamheten verkligen är normal, då har det gått ganska långt. Då är det nog ofta inte alls normalt längre. Och det pratas mycket om att allting inte behöver vara så normalt hela tiden, att man inte ska hålla på att jämföra sådär, men jag tror ändå att det är viktigt. Jag tror till och med att det är jätteviktigt för oss som känner oss ledsna och nedstämda. För man ska inte gå runt och må dåligt hela tiden. Att vara ledsen ska aldrig kännas som det naturliga känslotillståndet. Om det känns så för dig som skriver detta, eller någon annan som läser detta, då hoppas jag verkligen att ni söker hjälp. Jag gjorde inte det. Gick runt jättejättelänge med den där ledsamheten som världens hemligaste hemlighet.

Jag sökte hjälp till slut. Men jag skämdes så mycket över min ledsamhet att jag var tvungen att få en ätstörning innan jag vågade söka hjälp. Så ska det inte vara. Det är jättedumt och det är något jag nog kommer att behöva leva med resten av livet. Men nu till det bästa, för den där ständiga ledsamheten finns inte här längre. Jag gick upp 20 kilo från det att jag sökte hjälp för min anorexi och depression tills dess att jag avslutade min behandling, men jag tappade säkert tio ton nedstämda tankar och ångest. Herregud vad livet känns lätt nu jämfört med då.

När jag väl sökte hjälp, och när jag sakta-sakta började må bättre igen, då var det som att ett helt nytt liv startade. För mig krävdes det många samtal med psykolog, men det som gjorde störst skillnad var faktiskt, hur sorgligt det än kan låta, antidepressiva. Vissa behöver det, andra inte. Jag behövde det. Det är ingen mirakelmedicin och med fördelarna kommer nackdelarna. I början var det en stor lättnad att slippa den där ständiga ledsamheten, depressionen, men sedan saknade jag den. Den hade ju varit en sån stor del av mig så länge, och den kändes trygg och så viktig att jag ibland ville sluta ta medicinen för att hitta tillbaka till den jag varit. 

Sakta började jag ändå vänja mig. Jag lärde känna en ny person i mig själv. Hon som inte hade fått komma fram tidigare. Nu tycker jag så mycket om henne. Hon har fått ta en stor plats i mig. Så pass stor att jag nu kan sluta med antidepressiva av rätt anledning. Jag vet inte säkert, men jag tror inte att det finns så mycket plats för den där ledsna delen av mig längre. Lagom med plats kanske. Och det är ju så det ska vara. Ibland är man ledsen och ibland är man glad. Jag har fortfarande ångest men inte som innan.

Det ska aldrig vara mest ledsamhet. Då ska man söka hjälp för det. Och det finns så mycket hjälp att få. Ibland måste man ringa några samtal, man kan till exempel ringa sin vårdcentral och säga "hej, jag heter .. och jag mår inte bra jag tror jag behöver prata med någon" och sedan hjälper de dig vidare. Ibland måste man träffa en läkare först så man får en remiss skickad till en psykolog. Ibland behöver man träffa lite olika psykologer innan man hittar rätt men det är det värt. Ibland vill man ha någon vid sin sida när man sitter i väntrummet, en vän eller en förälder eller ett syskon, och ibland inte. När jag skulle träffa en psykolog för första gången kom jag inte ihåg vilket år det var, jag sa fel till kvinnan i receptionen, för att jag var så nervös. Jag grät redan innan jag ens hade kommit in i väntrummet. Men då får det vara så. För det är inte för alltid.