190.

"When you stop striving for perfection you might as well be dead."

Jag hatar-hatar-hatar att jag är så äckligt självcentrerad och får allting att handla om mig. Som att han ändrar sin beskrivning på facebook. Det borde ju betyda ingenting. Ungefär som att han inte borde betyda någonting. Fast han betyder nog nästan allting fortfarande. Åh, jag vill bara att det ska sluta snart, sluta göra sådär himla ont hela tiden.

För jag förstår inte, jag förstår verkligen-verkligen inte, hur han kunde göra mig så illa. Den här våren försökte jag nog på något sätt liksom få honom att tycka om mig genom att pressa mig själv lite mer och lite längre än tidigare. Jag skrev fullt på varenda tenta, var på alla spinningpass, somnade sist och vaknade först. Ville inte missa någonting. Ville vara lite mer än alla andra, fast ändå minst liksom. Det var nog därför jag slutade att äta.

Och det var nog därför vi slutade ses.

För jag kommer aldrig bli så. Jag har redan försökt allt jag kan. Det finns ingenting kvar i mig längre som orkar försöka. Men ändå stannar den där himla längtan kvar och jag förstår inte varför.

189.

Kan inte riktigt fatta. Om precis en vecka flyger jag till Oslo och träffar Coldplay.

188.

Tillsammans med ett matschema och ett papper med måttangivelser över i princip alla vanligare livsmedel sitter den här bilden på mitt kylskåp. Den togs i januari i år. Det känns så himla-himla-himla länge sedan. De där benen orkade springa en mil. Nu orkar de nästan ingenting alls. Därför måste jag bestämma mig för att vända detta nu.

187.

jag saknar dig

hela-hela-hela tiden

jag är så himla rädd för att alltid känna såhär

186.

Jag vet inte om det är jättefel att göra såhär. Jag lovar att det är den enda bilden.

Jag vet inte när, men en dag fick jag för mig att mina ben var stora. Jag gick runt och tänkte så ganska länge. Det var mest en sån där jättedum grej, en onödig tanke som blev kvar. Sedan, en vår, var jag så himla stressad och ledsen så jag slutade att äta. Slutade springa ifrån ångesten och började svälta istället.

Det jag vill säga med detta är egentligen bara det att trots alla kilon ner, har inga av de där tankarna försvunnit. Mina ben är alltid stora. Kommer alltid att vara stora i mina ögon. Man tappar så mycket mer än fett och muskler av att svälta sig. Man tappar hår, tappar den där sista lusten för livet, tappar vänner och sin livs första kärlek. Mest av allt tappar man bort sig själv.

185.

Idag var jag på mitt första KBT-samtal.

Näsdukarna tog slut, fast tårar och snor bara fortsatte att rinna.

Jag vill aldrig mer gå dit igen.

184.

Jag kan inte släppa att den sista natten tillsammans var den första natten jag berättade att det hade blivit lite svårt med maten. Att det var lite svårare än jag trodde att bara helt plötsligt börja äta igen.

Sen låg han nära hela natten. Han åt keso och blåbär till frukost, jag åt nog ingenting. Sen sa vi hejdå-vi-ses fast vi sågs aldrig efter det.

Och det gör liksom ont att jag inte betydde mer än så.