126.

Det är oftast när jag vill skriva, när jag verkligen behöver och försöker berätta något, som det inte går.

Inatt insåg jag att den där känslan som har förföljt mig ganska länge, den som jag försökt skaka av mig fast utan framgång, inte förvinner utan bara kommer närmare. Och kanske är det inte så konstigt egentligen, ungefär som det där om att man ser det man vill se och inte tvärt om. Man vill inte gärna inse att den första man någonsin känner något för, inte känner samma sak tillbaka.

Och aldrig-aldrig-aldrig kommer han att göra det. Han är den finaste människan jag vet och jag har bestämt mig för att inte träffa honom mer.

(kanske får det räcka med längtan nu, jag vet inte om jag kommer att skriva så mycket här längre)

123.

Jag har tappat fyra kilo på två månader och jag kan inte skylla på någon. Jag skrev ett inlägg om det för några veckor sedan, som förblev utkast.

Det handlade om att den där spänningen som jag har fått för mig att jag älskar, det där om att ramla in hos honom mitt i natten, om kyssar på hallgolv, och om tidiga morgonpromenader i olämpliga skor. På något konstigt vis har jag fått för mig att det är en form av trygghet för mig. Att det skulle vara vad jag behöver. Den där otrygga tryggheten.

Men alltså jag vet inte, finns den verkligen? En trygghet byggd på otrygghet; är jag verkligen så lättlurad att jag tror på det?

Jag har aldrig tappat fyra kilo såhär snabbt. Senast jag vägde som nu var jag sexton år. Och jag vet inte, kanske borde jag förstå att jag inte kan hålla på såhär hur länge som helst. Jag kan inte gå runt och undra om han delar säng med någon annan när jag inte är där utan att känna någonting. Jag kan inte sluta äta bara för att jag inte vet varför han svarar när jag ringer.

Och jag kan inte sluta träffa honom, det går bara inte.

122.

Jag vill att han ska tycka om mig.

121.

Åh, jag blir alldeles varm i hjärtat när jag loggar in här. Ni gör det verkligen till världens mysigaste ställe att skriva på. Tack! ♥ Jag ska försöka uppdatera lite oftare, för jag tycker så väldigt mycket om att skriva här.

Responsen på senaste inlägget blev så himla fin tycker jag. Det betyder ungefär hela världen för mig. Jag är så väldigt glad för att så många fina personer hittar hit, och det känns nästan overkligt fint att vissa av er har följt mig så jättelänge.

Och glöm inte att det alltid går att skriva till mig, om ingenting eller allting eller vad som helst, här: omdublundarsafinnsjaginte@gmail.com

120.

Mer en längtan än kärlek är min tredje blogg. Jag har bytt blogg för att försäkra mig om att jag är anonym här. Ingen i min närhet känner till att jag har eller har haft en blogg. För flera år sedan nämnde någon det där om att vissa människor bär på fler hemligheter än andra. Det skulle tydligen inte vara så bra att göra det. Jag är nog en sån människa. Ni är nog min finaste hemlighet.

Jag minns en dag i augusti när jag hade fyllt 16 år, jag satt i ett rum med ljusgula väggar och framför mig satt en kvinna med snälla ögon som försökte möta mina. Hon frågade om jag ville berätta något men jag svarade inte. Jag har nog alltid haft ganska svårt för att prata om det som finns där innanför.

Jag har varit ganska vilsen i livet. Omringad av en varm familj och fina vänner men ändå så himla, himla ensam. Jag var väldigt rädd och stressad över nästan allt i livet. Ibland brukar jag tänka på det där samtalet innanför de där ljusgula väggarna, hur det hade varit om hon hade ruskat om mig eller kramat mig hårt istället för att bara sitta där med snälla ögon. Jag vet inte om jag hade slagit eller gråtit. Troligtvis det senare. För jag var nästan alltid nära tårar. Jag gick runt med en klump i magen i flera år och visste inte varför. Den växte nog fast där. Ibland låste jag in mig på skoltoaletterna och grät. Jag var noga med att skratta extra mycket när jag kom ut från toaletten så att ingen skulle se att mina ögon var alldeles rödgråtna. Och på något konstigt vis överlevde jag både högstadiet och gymnasiet. Jag tror ingen ens anade att jag låg under ett täcke och grät floder flertalet av kvällar.

Jag vet inte vilka ni som läser det här är. Men jag tror att någon av er är lite som jag. Lite för stressad och lite för ledsen utan att veta varför. Jag önskar att jag kunde bjuda hem dig till mig. Vi kunde sitta vid mitt köksbord och dricka te och äta blåbärsscones och titta på moln som åker förbi utanför fönstret. Jag kunde berätta att livet löser sig lite i taget. Jag tror att jag hade behövt någon som berättade det för mig när jag var som mest stressad över livet. För även om det inte känns så, även om jag har tvivlat miljoner gånger och fortfarande tvivlar ganska ofta, så överlever man lite i taget och det blir lättare. Man kommer inte att känna sig ensammast i hela världen hela livet.

119.

Jag tänker på honom alldeles för ofta. Tänker kanske mest på att jag inte är vad han behöver. Det är visserligen sant men också helt onödigt att älta. Egentligen vet jag inte om han behöver någon alls, men han är en sån där kille som skulle kunna få nästan vem som helst i hela världen och jag förstår inte riktigt varför man sover ensam då.

När vi kramas hejdå i en korsning en alldeles för tidig söndagsmorgon säger han tack det var trevligt att inte sova själv. Han säger det med skratt i halsen och jag kan inte låta bli att le fastän jag hatar när någon säger så. Vi går åt olika håll och jag tänker mest på att det borde handla om något mer än så. För min del gör det nog det. Det gör mig så himla rädd.

Precis som tidigare gånger då vi har träffats så hör han av sig samma kväll. Jag skriver tillbaka och ber om ursäkt för att jag vinglade in till honom mitt i natten. Jag väntar på ett svar som aldrig kommer. Istället svarar han något som jag inte behöver. För jag behöver inte förhoppningar, jag behöver tecken på att han spelar mig. Liksom något att hålla fast vid när det känns som att jag håller på att falla för honom.

Jag vet att hela jag är fullkomligt kaos och jag vet att jag pratar alldeles för mycket när han är trött och vill sova. Jag vet att det finns så många andra tjejer för honom, sådana som han inte skulle behöva kyssa på ett hallgolv. Sådana som går på fler spinningpass än mig och som pluggar hälften så mycket som jag men får bättre betyg ändå. Tjejer med realistiska drömmar och finare ögon.

Ibland när jag är med honom glömmer jag bort att jag inte kan förstå varför han träffar mig. Men ofta ligger jag vaken när han har somnat och undrar.

118.

Det här är en av mina favoritlåtar någonsin. Jag tycker att ni ska lyssna på den några tre, fyra eller hundra gånger.