331.

2018 blev ett jobbit år. Från och med april finns ett före och ett efter. Så kommer det alltid att vara. Kanske kommer vi att kunna se tillbaka på denna tiden och känna att vi bär med oss något värdefullt resten av våra liv men just nu hatar jag känslan av att inte kunna ta livet för givet. Jag orkar inte med denna ständiga oro i bröstet, den är så tung att bära på.

I april blev min lillasyster akut inlagd på sjukhus och livet är helt plötsligt för alltid så skört och inte alls självklart som det var innan. Tanken om att någon i min familj skulle få cancer hade aldrig slagit mig. Aldrig någonsin skulle min lilla syster få diagnosen leukemi, men så blev det så.

Det känns overkligt att tänka tillbaka på de första kritiska veckorna, eller första månaden, i samma rum på samma avdelning på Hematologen 3. Så många öden som samlas i en korridor, så mycket sorg men också glädje. Patienter skrivs ut, det kommer nya, men vi stannar kvar. En tom matsal för nästan alla patienter är isolerade. En familj på fem personer i rum 8 som undrar hur de hamnade där.