315.

Kärlek, varför är det så himla svårt? Livet likaså.

Hej förresten. Det var så länge sedan sist. Vi gjorde ju slut, han och jag. Eller han gjorde ju liksom slut med mig. Men sen flyttade jag in till honom ändå (om det ska jag skriva en annan gång). Jag hittade ett jobb. Och nu bor vi alltså tillsammans. Det ryms så mycket kärlek i den där mannen. Igen har innan honom varit så kärleksfull med mig. Legat nära varje natt. Pussat mig om och om och om igen. Hållit mig i handen.

Jag känner mig så nykär med honom fastän det har varit vi fram och tillbaka i snart två år. Men det är stormigt ibland. Och jag tvivlar. Vet inte om jag behöver en trygghet som han inte kan ge mig. Ändå så himla mycket kärlek och värme i honom.

Men när han skriker då rasar jag samman. Sluter mig. Släpper inte in. Och jag vet inte om bråken gör oss starkare eller svagare. Jag har ju liksom inte så mycket erfarenhet av förhållanden att jag kan jämföra.

Om maten och kroppen och allt sånt? Det går upp och ner. Vågen står stilla och fastän jag hellre hade varit mindre, tunnare, lättare vet jag ju så väl att det inte hjälper att lyssna till de tankarna. Det har gått några år nu och jag har väl kommit till en sorglig insikt att jag alltid kommer att behöva leva i det här. Fy 17 för ätstörningar alltså, och snälla alla ni där ute behandla era kroppar väl. För fastän jag har någon som säger att jag är alldeles perfekt precis som jag är så har jag så svårt att tro på det. Himla dumt är det. Mest av allt är det en så himla oviktig sak som tynger mig helt i onödan.