290.

Jag kan tänka mig att det var lättare att hänga med här förrut. Det blir liksom så länge mellan gångerna nu. Jag vet inte varför. 

Ju längre det blir mellan gångerna jag skriver här, desto svårare blir det. Jag missar att berätta betydelsefulla detaljer. Som att det blev så himla bra mellan oss innan han åkte. På måndag är jag hos honom igen. Man bara måste känna efter ibland. Och nu vill jag vara hos honom. Då får det bli så.

Åh, jag vill berätta mer om honom. Snart. 

Och hur mår ni? Vad händer i era liv? Snälla berätta gärna!

289.

Han åker här ifrån om tre dagar, vi har inte setts på hela helgen och idag när jag frågar om vi ska ses säger han att han vill vara ensam. Han har så mycket saker att fixa innan han åker. Flyttkartonger ska fyllas. Bankkonton ska sägas upp. Jag sväljer och säger ingenting. Vill att han själv ska förstå att om jag betyder något så vill han spendera varje ledig sekund med mig innan han åker. Han förstår inte så jag betyder inget.

Jag ringer upp en timme senare och frågar om vi ska ses någonting alls innan han åker. Han föreslår en promenad dagen innan Dagen. Jag sväljer och sväljer men det går inte. Jag gråter tysta tårar, det blir tyst i telefonen för om jag säger något kommer han höra att rösten darrar och då vet han att ingenting är som det ska. Han förstår inte det konstiga med att föreslå en promenad som ett avslut på ett åtta månader långt förhållande. Jag förstår inte att han inte förstår. Han säger att han har en cocktail av känslor i kroppen och jag tänker att jag skulle vilja svälja tio stycken här och nu för att få det onda i kroppen att försvinna. 

Så är vi över. Det är slut nu. Vi ska inte ses mer. Det var det. Han var inte den jag trodde han var. Precis som han innan honom inte heller var det. Nu vill jag inte vara nära någon mer. Aldrig. Nu får det vara slut på det onda. Från och med nu är det bara jag.