277.

Han skär apelsinerna med brödkniven, men jag glömmer bort att säga att han borde ta en kniv med rakt blad istället. För fastän det nästan börjar bli helt vanligt så känns det fortfarande sådär jättemycket i hela kroppen varje morgon han står där tillsammans med mig, och jag glömmer bort tid och rum och vad jag ska säga och äggen blir alltid kokta trettio sekunder för länge. 

276.

Det är så himla konstigt allting nu. Finns liksom ingeting att skriva om längre. Stod framför spegeln i mina svarta jeans (skulle fortfarande inte klara av att ha någonting annat än svart på benen men ändå, det är liksom jättestort att jag har på mig jeans nu för tiden) och tänkte att jag känner inte det där hatet längre. Och ja, visst spelar det roll att jag har honom nu. Visst känns det bättre när han ligger i min säng och tar på min kropp, känner hela mig med sina händer, och han säger att han tycker om allting. Det känns faktiskt precis som att han talar sanning när han säger så. 

Men ja, visst känns vissa dagar fortfarande sådär att jag har lust att sluta äta bara för att han ska tycka om mig lite mer, men nästan aldrig. Har liksom fattat att det inte är så. Att killar faktiskt tycker att jag är sexig med en rumpa och bröst och det klär mig faktiskt att vara precis sådär jag är när jag äter som vilken människa som helst. Och den där känslan att kanske snart ha fattat allt det där som jag visste om innan jag blev sjuk och sedan liksom helt och hållet tappade bort, den där känslan av att jag kanske-kanske är i mål snart. Han hjälper mig så mycket, utan att veta någonting. Han får mig att må så himla bra.