59.

Fina ni. Tänk att igår så fick jag nycklarna till lägenheten som från och med då är min. Nu ska allting bara bli vitt och sedan ska jag spika upp ungefär oändligt med känslor på väggarna. Det senaste dygnet har ni kommenterat så fint här att jag liksom inte vet var jag ska ta vägen.

Ibland är det som att jag fastnar, och jag har svårt att sluta tänka på allt som jag hatar med mig själv. Det finns egentligen inget slut, det finns liksom bara en evighet av hat som aldrig vill lämna mig. När jag försöker tänka på det som jag tycker om med mig så går det jättejättesnabbt, fast oftast går det inte alls.

Jag vill nog mest bara säga tack för att ni är så fina. Det betyder så himla mycket för mig att ni läser och kommenterar. Jag önskar att jag kunde få er att förstå precis hur mycket och jag önskar att jag kunde ge er mer, för ni förtjänar allt.

(och jag vill berätta så mycket mer om honom, min längtan, men jag måste nog bara samla mig lite först)

58.

Jag vet inte ens hur många månader som har passerat. Kanske är det fem månader sen den där natten i den där lägenheten som inte längre är min, med han som aldrig var och heller aldrig någonsin kommer att vara det. Vara min, alltså. Vi var aldrig varandras men jag var alltid hans om han ville. Jag undrar om han visste det.

Det var en tidig fredag och vi låg nära i min säng och det snöade sådär långsamt utanför fönstret. Han rörde vid mig på ett sätt som gjorde att ingenting någonsin blev som vanligt igen. Vanligt blev liksom en ständig längtan efter honom. En längtan efter Johan. För han heter så, Johan. Min längtan.

57.

Jag frågar honom vad han skulle göra om han fick göra vad som helst i hela-hela världen just nu. I smyg hoppas jag att han ska säga att han vill vara lite närmare mig, fast det säger han inte. Han säger att han vill rädda någons liv.

Och han har ju ingen aning, men ibland känns det som att han skulle kunna rädda mig.

56.

Just nu handlar framtiden mindre om att röra sig mot något och mer om att röra sig ifrån någonting annat.

55.

Det där om att man inte får säga att man hatar sina föräldrar. Det där om att det sårar som ingenting annat.

Det är inte sant.

Det finns bara en sak som sårar som ingenting annat. Det är att säga att man hatar sig själv. För en förälder är ingenting ett större misslyckande. Det gör mig till ett misslyckande.

54.

Idag åkte jag till havet. Jag brukar göra det när det känns som att jag ska gå under. Om jag får barn vill jag att de ska växa upp vid havet. Ingenting är så levande som havet tycker jag.

Jag behöver levande just nu.

53.

Varför det blir så tyst här ibland:

För att jag tänker på döden och jag vill inte skriva om det. Eller ibland vill jag, men jag har bestämt mig för att inte göra det. Det ska aldrig få ta över mig.

52.

51.

Tre himla fina saker:

1. Ett linne som är så fint att jag inte ens kan stå stilla när jag ska ta en bild. Om linnen kunde vara fantastiska skulle detta vara det.

2. Mina döttrars systrar av Barbara Voors.

3. Florence + the machine - Lungs på LP. Jag har älskat den skivan hela våren och en dag kom pappa hem med något lite av det finaste till mig.

50.

Han: jag förstår inte dig, det gör dig spännande och intressant.

Jag: jag förstår inte mig heller, det är jobbigt.

Jag tänker att han kommer aldrig förstå att det där som verkar spännande och intressant bara förstör och gör ont och sårar. Jag önskar att det inte var så.

49.

"Jag är rädd för att tycka ännu mindre om mig själv när det inte är han och jag längre.

Ibland tänker jag att det är omöjligt att tycka mindre om sig själv än vad jag redan gör. Fast då tänker jag på den där botten som alla pratar om. Det där om att när man har kommit till botten så kan det bara bli bättre. Så har jag tänkt jättemånga gånger, fast det har bara blivit sämre ändå."

48.

Ibland tänker jag på allt som vi gjorde, han och jag. Jag tänker inte så mycket på vad vi var. Mest på vad vi inte var.

Jag tänker på när vi låg i samma säng och det var i slutet av maj och jag sa att han kanske var min första kärlek. I samma stund som orden lämnade min mun visste jag att det inte var sant. Men ord går inte att ta tillbaka.

Men jag minns när vi satt på tunnelbanan sent på kvällarna och han letade efter min hand och jag tyckte om det. Eller när jag såg oss i ett skyltfönster och jag tänkte att vi var fina tillsammans. När han sa att vi borde åka fritt fall och jag sa aldrig i livet och en vecka senare så gjorde vi det. Jag minns hur mitt huvud passade precis under hans när vi stod nära.

Allt det där som inte kändes fånigt då, det kändes inte falskt. Men såhär i efterhand gör det det. Jag undrar om det betyder att vi inte var på riktigt. Om vi verkligen var fel. Det kändes inte så då. Och kanske var vi på riktigt. Men vi gick sönder i alla fall.

47.

Jag kan inte hata att jag vill ha honom. Jag önskar att jag kunde hata det för jag tror att det skulle vara lite lättare då. Jag önskar att jag kunde hata känslor.

Jag är nog ganska dålig på att hata, kanske nästan lika dålig som jag är på att känna. Jag har så himla svårt för att våga känna något för någon, men med honom känns det som att ingenting egentligen spelar någon roll. Jag är inte så rädd för att känna för honom. Det handlar kanske mest om att jag vet att även om jag skulle våga falla handlöst för honom så kommer vi aldrig att hända. Vi kommer aldrig att bli något.

Han heter Johan och han är några lite för många år äldre än mig. Jag har aldrig velat ha någon så som jag vill ha honom. Det är som att jag vet att han har allt som jag vill ha fast egentligen så kan jag inte veta det. Jag känner honom inte så väl.

Det kändes lite som att han såg igenom mig fastän vi bara hade känt till varandra i några timmar. Egentligen är jag en ganska dålig lyssnare men jag ville aldrig att han skulle sluta prata. Ibland när han såg på mig kändes det som att han såg något som han tyckte om. Jag undrade vad det kunde vara men jag vågade aldrig fråga.

46.

Idag började jag dagen med sovmorgon. Sedan gick jag en mysig promenad och när jag kom hem så tyckte mamma att vi skulle gå och köpa jordgubbar och nybakat bröd. Sen åt vi frukost. Jag och mamma kommer inte alltid så bra överens och därför är sådana här morgnar lite speciella.

Det är en speciell dag förresten. För idag ska jag titta på en lägenhet med ett förstahandskontrakt som jag kanske ska få ta över. Jag trodde inte att förstahandskontrakt existerade i Lund. Om jag får lägenheten så ska jag fylla en hel kundvagn med tavelramar och sedan ska jag fylla mina väggar med känslor.