331.

2018 blev ett jobbit år. Från och med april finns ett före och ett efter. Så kommer det alltid att vara. Kanske kommer vi att kunna se tillbaka på denna tiden och känna att vi bär med oss något värdefullt resten av våra liv men just nu hatar jag känslan av att inte kunna ta livet för givet. Jag orkar inte med denna ständiga oro i bröstet, den är så tung att bära på.

I april blev min lillasyster akut inlagd på sjukhus och livet är helt plötsligt för alltid så skört och inte alls självklart som det var innan. Tanken om att någon i min familj skulle få cancer hade aldrig slagit mig. Aldrig någonsin skulle min lilla syster få diagnosen leukemi, men så blev det så.

Det känns overkligt att tänka tillbaka på de första kritiska veckorna, eller första månaden, i samma rum på samma avdelning på Hematologen 3. Så många öden som samlas i en korridor, så mycket sorg men också glädje. Patienter skrivs ut, det kommer nya, men vi stannar kvar. En tom matsal för nästan alla patienter är isolerade. En familj på fem personer i rum 8 som undrar hur de hamnade där.

330.

Vi är på en inflyttningsfest. Jag känner tre personer, min pojkvän och två av hans vänner, av totalt ungefär fyrtio. Alla pratar de ett språk som jag inte förstår. Och plötsligt greppar den tag i mig, den där känslan av att inte passa in, att vara utanför, att vilja smälta in i väggen. Jag känner den känslan så väl, den har förföljt mig så länge men jag har aldrig lärt mig att hantera den.

Jag vandrar från rum till rum i lägenheten så att det inte ska synas att jag är den enda som inte har någon att prata med. Känner mig olustig, ångestfylld och besviken på mig själv. Ville så gärna visa honom att jag kan vara social och lättsam och inte sådär osäker som jag känner mig.

Men han ser rakt igenom mig. Han frågar vad som är fel men jag är iskall för jag vill inte erkänna att jag inte är den där sociala flickvännen som jag får för mig att han önskar att jag var. Det är inte så att han säger det, han gör precis allt för att jag ska känna mig bekväm och omtyckt, men jag känner det i hela kroppen att hans vänner undrar vad det är som han ser i mig. Hans vänner är öppna, inkluderande och intresserade av mig och jag vet inte varför jag liksom sluter mig.

När trycket i bröstet blir för mycket lämnar jag lägenheten. Jag går ett varv runt kvarteret och vill helst av allt bara gå hem men jag blir påmind om att jag inte längre bor ensam. Jag är en del av ett vi nu och vi ska gå hem tillsammans. Han är den viktigaste människan i mitt liv, och det skrämmer mig så mycket. Jag undrar om rädslan att förlora honom är en helt normal känsla, eller om den försöker säga mig något.

329.

Fler och fler av mina anteckningar på mobilen skriver jag på engelska numera. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att han inte skulle förstå om jag skrev på svenska. Inte för att han skulle läsa, det är inte därför jag skriver. Men allt som jag skriver är om honom.

I love you because I didn't know love could feel this way before I met you.

And I know it might seem like something I just came up with, and I've met other men in my life that treated me well and it was great and we shared beautiful memories together, but with no one have I ever felt what I feel with you.

328.

Jag går till läkaren och kollar hörseln. Jag har skjutit på det flera månader, det är så typiskt mig. Jag är en person som gärna sopar problem under mattan, hoppas på något onaturligt vis att de ska lösa sig av sig självt men det gör de ju sällan, och när jag väl tar tag i problemen har de har vuxit till mycket större problem.

Läkaren ger mig en ny tid nästa dag, imorgon alltså, jag ska träffa en specialist. De tror att jag har något som kallas otoskleros. Det är en slags hörselskada.

På något sätt gör det här beskedet mig så orimligt ledsen. Kanske är det all annan ångest som gör sig påmind. Liksom passar på när jag ändå är så skör. Jag gråter en hel timme så for jag har stängt ytterdörren bakom mig. Känner mig så orimligt ensam i min 120 kvadrat lyxvåning i ett land utan familj, vänner eller pojkvän.

What if I will become deaf, skriver jag till honom. Han skriver: we'll have breakfast on the balcony for hundred of years and I will tell you how much I love you and you'll hear it.

Och jag är så tacksam för att han finns där ute, för tillfället på andra sidan jorden, men för det mesta väntar han i det där landet där mitt hem finns, det som känns som hemma nu, mycket tack vare honom. Och dit flyttar jag tillbaka om sex månader.

327.

Jag kan inte sova och det är för att jag har ångest. På dagarna ignorerar jag rösten i huvudet och klumpen i halsen, men det blir så påtagligt hur jag egentligen mår när det påverkar sömnen. Det finns liksom ingenting som distraherar tankarna där och då och jag känner allt det där som jag har försökt att trycka undan, ignorera, hela dagen.

Jag kan inte sova och det är för att jag har ångest. Ångest har jag för att vågen visade 59 kilo och jag måste väga under 59 kilo, det vill säga 58. Egentligen vill jag väga 57, eller allra helst 56. Eller 54. Jag vill inte väga under 54. Men inte mer heller.

Jag vill vara lycklig också. Inte tänka på maten hela dagarna. Det har blivit så mycket värre under hösten. Jag kan inte minnas när jag hade så mycket ångest sist. Äter gör jag fortfarande, det är ju också en del av problemet, att jag inte har kontroll över ätandet. Jag vill äta, vill inte äta, vill äta, vill inte. Jag mår dåligt för att jag äter, för att jag inte kan avstå, och jag önskar att jag inte ville äta men jag vill.

Jag har så mycket ångest nu. Jag har svårt att avgöra vad som kom först, nacken/bröst/ryggontet eller ångesten. Tårarna som trycker bakom ögonlocken när jag sitter på tunnelbanan på väg hem från jobbet.

Jobbet. Jag undrar om det är jobbet som ger mig ångest. Kanske. Jag undrar varför jag valde prestation och karriär när jag vet att jag har så svårt för sånt. Att jämföras med andra när allt jag vill är att göra skillnad i världen. Spela roll, det är allt jag vill göra. Men kanske känns det mindre viktigt nu. På något sätt känns allt mindre viktigt nu. Nu när jag har träffat han som jag älskar. Har aldrig älskat någon som honom förut.

Jag vill skrika det till hela världen - att jag älskar honom så mycket. På något sätt ger det en slags mening till livet som jag aldrig har känt förut. Det känns lite som att vad som än händer så vet jag hur det känns att älska någon - och hur det känns när denna någon älskar en tillbaka. Den känslan har verkligen gjort att livet har känts magiskt detta år.

Men ändå, trots detta, kryper ångesten i kroppen och det är helt och hållet mitt eget problem och den finns där oavsett om jag vet att det finns en person där ute som älskar mig precis såhär. Jag önskar förresten att jag verkligen trodde på det, att jag inte undrade om han skulle älska mig lite mer om jag var lite mindre.

Jag har så mycket ångest, och så mycket ryggont. När smärtan i ryggen blir ohanterlig går jag till en läkare. Det är så mycket lättare att boka en läkartid för ryggsmärta. Läkaren trycker på min kropp och suckar och säger att jag inte får träna och jag får en sån panik i hela kroppen. Måste träna när vågen visar 59 kilo. Men det säger jag inte, jag nickar bara. Han skriver ut starka tabletter som man kan bli lite snurrig av och man får inte köra bil men det gör inget för jag har ingen bil. Jag ska komma tillbaka om en vecka och han ska känna om mina muskler är redo för sjukgymnastik. Han säger att det är bra att jag har en sjukförsäkring via jobbet, för annars skulle det bli dyrt. Jag undrar om han undrar vad jag gör här, i det här främmande landet, vilket företag som betalar mina sjukvårdskostnader och så vidare. Ibland undrar jag det själv, hur det kom sig att jag hamnade här. Kanske ger det mig också ångest.

Jag åker hem och äter smärtstillande och vågen visar 59.7 kilo och jag kan inte sova.

326.

Det känns precis som att jag har träffat mannen i mitt liv. Det är en sådan speciell känsla. Så många år som jag trodde att jag aldrig skulle känna såhär igen.

Det känns så konstigt att tänka på nu, hur jag satt på ett cafe i Amsterdam med två av mina bästa tjejkompisar i April i år och frågade om det verkligen känns sådär himlastormande och totalt tveklöst självklart när man är närmare 30 än 20 och man har delat säng och sitt hjärta med flera män som det på ett eller annat sätt inte fungerat med.

Kanske blir man förnuftig med åldern, och mer tveksam och trevande. Hur många gånger man blivit sviken och hjärtekrossad måste väl ändå på något vis påverka hur man upplever en kärleksrelation. Så tänkte jag i April. Liksom för att rättfärdiga varför det inte kändes mer med honom som jag hade träffat i två-tre månader då.

Och sedan kom jag hem från den där helgen i Amsterdam och gick från förälskad till himlastormande kär och jag kan inte minnas exakt när det hände men jag vet att jag bara har känt såhär en gång innan och det var med den där killen som nästan alla inlägg på den här sidan handlar om. Och det känns till och med mer och bättre än så. Trodde inte kärlek kunde kännas såhär mycket. 

325.

Han skriver till mig when I'm with you I don't realise how much you dislike talking

Forstätter it's as if you had a limited number of words for your life and you're trying to save them all

En annan gång skriver han don't talk too much at work, so you have some words left for me