onsdag 29 september 2010

76.

Jag drömde om honom inatt. Jag drömde om hans nacke, den var så mjuk och så varm när han kramade mig och jag kunde känna hans lockar mellan fingrarna och allt var på riktigt fast det inte var det. Jag viskade att jag hade saknat honom och jag tror att han viskade samma ord tillbaka.

Vi gick någonstans, längs någon gata, och hela tiden gick hon bredvid oss men det kändes inte som att vi såg henne. Det kändes mest som att han såg mig. Jag sa att jag tyckte att det var synd att vi inte hade setts på så länge. Han sa att han inte förstod varför det hade blivit så. Och hela tiden tänkte jag att det här händer inte, det här som jag har väntat på, det kan inte vara sant. Livet kan inte vara såhär fint.

Och det är det ju inte heller. För sedan helt plötsligt gick han med henne och jag gick åt ett annat håll.

Ni vet när man drömmer något, drömmer om någon, som man aldrig har upplevt eller känt och man har ingen aning om hur det skulle vara och hur det skulle kännas men så drömmer man och det är så verkligt att man i efterhand nästan vill påstå att man vet. Vet hur det skulle kännas. Så var det.

Och jag grät i vad som kändes som evigheter i den där drömmen när han hade lämnat mig. Vaknade alldeles förkrossad. Och det var väl då som jag var tvungen att erkänna det igen, att jag liksom står kvar där någonstans och väntar. Väntar på någon som inte väntar på mig.

För även om en februarinatt blev mars och april och maj och nu är det nästan oktober, ändå är det som att jag ligger kvar i den där sängen under det där täcket som vi låg två under i februari.

Fast det är ju bara som det känns.

Egentligen ligger jag i min nya säng, i min nya lägenhet och nyvaken och förkrossad räknade jag det till 135 dagar sedan vi träffades för första gången. Jag tänkte att jag borde tänka på den viktiga tentan men jag tänkte bara på honom. På hur mycket han förstör. Att jag måste gå vidare.

Och snälla, om jag bara kunde få glömma honom lite. Minnas någon annan. Minnas andra nätter och drömma andra drömmar.

Han är liksom alltid inom mig men aldrig bredvid.



söndag 26 september 2010

75.


På onsdag skriver jag terminens första tenta. Sedan ska jag springa till närmaste bokhandel och köpa den här boken. Jag hade liksom helt missat att han som skriver lite finare än nästan alla andra i hela världen har skrivit nytt. Bara kärlek kan krossa ditt hjärta heter den och jag vet redan nu att den är miljoner gånger bättre än jag ens kan föreställa mig. Jag tycker att alla ni som inte skriver tenta på onsdag ska springa och köpa den redan imorgon.

Och har ni inte läst hans första bok, Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, så bara måste ni göra det också. Kanske helst först. Jag har skrivit om den här.

lördag 25 september 2010

tisdag 21 september 2010

73.

Om vikt.

Jag vill egentligen inte ens skriva världens mest obetydligaste inlägg om vikt. Jag hatar allt som har med hud som inte är genomskinlig och kilon på en våg som alltid-alltid visar för mycket att göra. Jag tänker på det alldeles för ofta ändå. Nästan alltid. Jag är nog inte ensam.

Ibland sitter jag på föreläsningarna och någon viskar något som en formel som ingen förstår och jag svarar inte. Oftast hör jag nog inte ens att någon frågar för jag har fullt upp med att jämföra mina lår med de bredvid. Ibland när jag sitter ner så sträcker jag på fötterna, jag liksom står på tå fast jag sitter. Jag gör det för att låren inte ska se så stora ut. Det är så himla dumt att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Det är ju ingen som sitter där och granskar storleken på mina lår, och det vet ju jag egentligen. Det handlar nog om någonting annat, precis som ungefär allting annat som är svårt.

Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Mest handlar det kanske om mig, om att det känns som att det skulle vara lite lättare om jag var lite minde. På något sätt har jag fått för mig att om bara min utsida kunde vara lite mer lik min insida så skulle det kännas lite lättare. Min insida är alldeles tom och ihålig och nästan genomskinlig.

Fast egentligen, och jag vill helst inte erkänna detta, så får jag för mig att det skulle vara lite mindre svårt att tycka om mig om jag vore lite mindre. Lite mindre att försöka älska. Det är så fånigt och så dumt och det förstör så mycket för mig och någon annan.

söndag 19 september 2010

72.

Jag vill hata honom men det går inte.

onsdag 15 september 2010

71.

Ibland väntar jag på att vi ska träffas igen. Var som helt och när som helst. Kanske i de där tysta salarna där han borde sitta och plugga i alla fall ibland. Eller i kaffekön. Men mest väntar jag på att dagarna ska passera så att jag ska glömma lite mer av honom. Jag är inte så bra på att glömma.

Och det är då jag inser det att det enda som jag lyckas glömma om honom hela-hela tiden, det är att han har glömt mig för länge sedan.

söndag 5 september 2010

lördag 4 september 2010

69.

Han säger att han berättar sådant som han inte har berättat för någon för mig och att han vet inte varför. Jag vet inte om det är sant eller om han vill att jag ska känna mig speciell. Jag vet inte om det spelar någon roll vilket.

Han säger att jag inte berättar någonting. Och det är ju sant. Jag väntar liksom alltid att på att de ska inse att de inte känner mig alls. De flesta förstår nog aldrig.

Han frågar så försiktigt om jag kan berätta något om det där innanför men jag svarar aldrig. Och han säger att någon gång kommer någon lycklig hitta in dit, och jag säger kanske fast egentligen så tror jag inte det.

onsdag 1 september 2010

68.


Du har väl inte dåligt självförtroende frågar han. På en såndär evighets bråkdel av en sekund har ett skämt snuddat vid allvar. Jag undrar om det syns att jag inte vet vad jag ska svara. I sådana fall är du väldigt bra på att dölja det fortsätter han. Jag vet inte om det är något bra. Jag vet inte om det är en egenskap som jag borde vara stolt över. Sen skrattar vi.

Vi pratar om att ljuga och han säger att han är dålig på att ljuga. Jag är nog bäst i världen på att ljuga. Fast det säger jag inte.